Idafa används för att uttrycka ägande eller tillhörighet.
Nedan ser du tre exempel på olika idafa-konstruktioner och här finns fler exempel på idafa.
Idafa består av två delar, det ägda och ägaren.
Som exempel kan vi ta ordet för vardagsrum - ghurfatu juluusin - som ordagrant betyder "sittandets rum" eller "rummet av sittande". Den ägda delen är ghurfatu (rummmet) och ägaren är juluusin (sittande).
Den ägda delen är alltid i bestämd form.
Men notera att det står ghurfatu och inte al-ghurfatu som vi är vana vid när det gäller bestämd form.
Prefixet al har fallit bort medan ändelsen u är precis som vanligt vid bestämd form.
Det här är en särskilt variant som bara används för den ägda delen i en idafa-konstruktion.
Skillnaden mellan nominativ, ackusativ och genitiv kan du läsa om i avsittet om kasus.
Ägaren är alltid i genitiv.
Ägaren kan vara i obestämd form eller bestämd form. Det avgör hela idafa-konstruktionens bestämdhet.
Den ägda delen kan bara bestå av ett ord. Men det kan finnas hur många ägare som helst.
Alla ägare är i genitiv. Men bara den sista ägaren har al framför sig. De inbäddade ägarna, liksom den ägda delen, anses automatiskt vara i bestämd form, och därför blir al överflödigt.
En idafa får aldrig brytas upp. Det innebär att det inte är tillåtet att placera något ord mellan det ägda och ägaren. Enda undantaget är demonstrativa pronomen
Eftersom man inte får bryta upp idafan med annat än demonstrativa pronomen, måste ett eventuellt adjektiv placeras efter idafan. Det gäller oavsett om adjektivet tillhör det ägda eller ägaren.